För en vecka sedan genomförde jag Ultra des Coursières utanför Lyon i Frankrike. 102 km kuperad löpning på blandat underlag. Ungefär 4100 m total stigning (och utför). Resultat: 88 / 124 (ej räknat löpare som bröt eller föll för reptid). Missnöjd med placeringen men vann erfarenheter.
Mot slutet av de 16 timmarna och 7 minuterna arbetstid:
Allmänt illamående och svårt att inta föda.
Öm om fotsulorna.
Tillfälliga kramper i övre magmuskler och hamstring.
Stela ben (no kidding).
Besvärande sol (första halvan dock perfekt väder).
Skav under armhålorna (uppskjutet och lindrat genom tvätt i bäck).
Under typ fem timmar inga tankar, bara mekanisk rörelse.
Dock noll skavsår på fötter eller mellan benen.
Förlorade förmågan att springa vid 78 km. Därefter hastig gång med pannben som främsta muskel. Därefter gång. Det var förstås här jag blev kraftigt omsprungen. Återfick en del styrka när solen gick ner och kunde springa sista biten in i mål, med en gnutta heder i behåll.
Efteråt:
Frossa vid målgång.
Mycket svårt att gå dagen efter, gick lite efter två dagar, gick c:a 10 km efter tre dagar, sprang 5 km sakta efter fyra dagar. Till stor del relaterat till mitt tidigare fotbrott.
Allmänt illamående.
Ont i magen (likt lindrig magkatarr), vilket gav dålig sömn, vilket gav ont i ryggen.
Solbränna med fjällning.
“Träningsvärk”.
Kraftlöshet.
Tillfälliga kramper dagen efter.
Men man ska inte klaga. Tjej vi delade bil med tillbaka till boendet sprang i mål med bara hälften av fotsuleskinnet kvar. Kille föll ihop efteråt och åkte ambulans.
Fel:
Sprang för snabbt (rookie mistake!).
Behöver mer träning av typen fransk ultra-trail (60 km / v plus annan träning räcker inte — bergsgetter only!)
Bristfällig frukost pga helgdag i Frankrike (kanske inte avgörande dock).
Vis av erfarenhet gör jag förhoppningsvis bättre nästa gång.
Frankrike är bergsporternas land. Kapabla bergslöpare, skitouring, klättring, mountainering osv osv. Jag älskar det.
Stort tack till Sofie som inte bara väntade vid mål flera timmar efter förväntad målgång utan också stod ut med en jämrande 90-åring som behövde ständiga vilopauser som sällskap i Lyon.
Tackar tävlingsledningen och mottar finisher-väst efter målgång.Arrangörerna var överraskade över att en så exotisk varelse som en nordbo deltog. Jag träffade en schweizare (som jag sprang närmare 60 km med) och en dam från Irland, men i övrigt lade jag inte märke till några utlänningar. Speakern gjorde en specialintervju med nordbon och efter det lyckades vi få lift hem genom utrop från speakern. När vi gick ropade de i högtalarna att svensken lämnade byggnaden.Fusklappen jag hade för att hålla reda på sträcka till nästa tillfälle att dricka, fylla på vatten i vätskeblåsan eller möjlighet till föda. Även bra för att planera löpningen utifrån längre stigningar.
Vårt lag kammade hem en vinst i stafetten på Mila Ursvik Ultra detta år med totaltiden 5:57:00. Andra lag i tävlingen kom in på 7:13:18, så konkurrensen var inte stenhård. Den riktiga konkurrensen finns i 75 km- och 45 km-klasserna, så jag kände mig lite fånig på prispallen. Stafetten är 15 km x 5. Men en förstaplats är en förstaplats. :)
Konkurrens eller ej — vårt lag “Supersniglarna” (“missvisande” namn enligt arrangören ;)) körde hårt! Tomas Granberg startade snabbt med sin karakteristiska, höga stegfrekvens och såg ut lite som en Duracellkanin på centralstimulerande. Han ledde loppet redan från början. Eller med Tomas ord “Ja, jag sprang tillsammans med andra på mitt varv — i 500 m). Inte så konstigt kanske, då 75 km-löparna startade samtidigt men rimligtvis inte kan hålla Tomas 15 km-tempo. Tomas kom in först på 1:05:05 och ultralöparen som påbörjade varv två vid imponerande 1:08 frågade vem det var som låg framför och vilken distans han körde. Stackaren. Vilken ångest. ;)
Love “det är svårt att vara bra på löpning när man är full hela tiden” Bellinder tog över med stor entusiasm iklädd shorts och toppluva i nattens minusgrader. Han väggade tyvärr när det var 2 km kvar. Innan det hade han god fart och är nu taggad på att ta upp träningen igen och ställa ner ölflaskan. När Love väggade tog ultramannen totalledningen igen, men fick släppa den till vår nästa löpare Niklas Gustafsson. Niklas körde på bra och lämnade över till mig. Jag kände mig lite konstig innan loppet men allt var lugnt under löpningen. Banan är ganska starkt kuperad (gamla Ursvik Extreme-spåret), men jag lyckades disponera rätt bra. Gick i mål på 1:10:36 och var trött och hade lite kräkkänning, men som sagt var det inget som gjorde sig påmint under själva löpningen, konstigt nog. Lars Starrin gjorde en stark avslutning på 1:05:40, lite efter Tomas vilket uppfattades som viktigt. ;) Bra med tanke på Starrins senaste halvår med hälseneproblem som äntligen lagt sig, vilket förstås gått ut över träningen.
För ett år sedan skrev jag om hur jag började träna och hur jag tänker kring träning i texten “10 år av träning“. Nu tänker jag skriva lite om nästa steg — om min resa från att träna fem, sex, sju gånger i veckan och vidare till ett idrottsliv på amatörnivå. Det handlar förstås inte bara om träningsmängd utan om tankarna som väldigt mycket rör sig kring fysisk prestation, så än en gång blev det flummiga filosofier.
Lars på Mont Blanc. Visar hur man ser ut när man är slut.
Jag tror att människan liksom djuren skapades för att röra sig såhär, varje dag. Vi må leva i en tid och i en del av världen där stillasittande och övervikt blivit normalt, men det gör det inte mindre underligt. I min mening är det majoriteten som misstagit sig, inte de som springer till och från jobbet eller ägnar semestrarna åt att vandra och leva på nödtorft. Fysisk aktivitet blir som besök i det verkliga människolivet, bortom kontorsjobb såväl som förändra-dig-på-en-vecka-artiklar, skönhetsprodukter och yta. Antalet lästa såna artiklar, antalet tillfällen av skönhetsidealsångest och antalet mirakelkurer jag testat är kort sagt noll.
Det är förstås tillräckligt att träna två eller tre gånger i veckan för att må bra, men det jag talar om är ett liv i ständig fysisk strävsamhet. Det är tydligt att även om många talar om träning och går på Sats emellanåt så är det få människor som lever ut människokroppens potential. Vi som faktiskt syftar dit är annorlunda och betraktas i teorin som ideal men i praktiken som konstiga. Man blir som en besökare från naturens egentliga villkor. Personligen har jag aldrig varit normal och det är okej med mig.
Andrej lagar mat.
Min egen insikt kom på allvar just den 5 januari 2013, efter närmare 10 år av kontinuerlig men mer lågmäld träning. Det var dagen då jag föll på klättergymmet och bröt foten. Under tiden då jag gick på kryckor visste jag allvarligt talat inte om jag någonsin skulle kunna springa eller ens gå problemfritt igen. De flesta har nog känt tacksamhet över livet efter en tid av sjukdom. Glädjen att ha en fungerande kropp och att till och med kunna springa igen var oerhört stark.
Till en början ömmade foten så att jag inte kunde gå efter löpning, men jag var lycklig ändå eftersom att det för varje gång blev lite bättre. Tre och en halv månader efter olyckan sprang jag för första gången 10 km igen, på 55 min. En månad senare med starkare fot: 49 min. Hösten: 44 min. Året efter: 40 min. I min träningsdagbok kan jag läsa att fotbrottets år 2013 stängdes med i genomsnitt fyra träningstillfällen per vecka, inklusive tiden med kryckor. Där någonstans föddes tanken att leva i ständig rörelse.
Elina med graciositet på Simonsberget.
Vid ingången till 2014 satte jag som mål att träna sju pass i veckan och vid årets slut stannade räkningen faktiskt på exakt sju i genomsnitt. Antal pass per vecka är förstås ett ganska oanvändbart nyckeltal, men det säger åtminstone något om den ambition och den träningsglädje jag fått. 2015 snittar jag hittills 15 h/v. Träningen består idag av 60 km löpning per vecka, klättring, simning, styrketräning och diverse gruppass på gymmet.
Varför gör man detta? Emellanåt känner jag också tvivel. När jag är andfådd, vimmelkantig och kroppen skriker tänker jag emellanåt att det är för tungt, att jag är för gammal för att konkurrera eller att min kropp över huvud taget inte är skapad för detta. Allt detta som får andra att ge upp och ska särskilja oss som håller på såhär från normala människor.
Jag på Norra Djurgården.
Men jag älskar de få situationer i livet då jag får ge allt. Till vardags jobbar vi i sega projekt, står i kö till kassan och förströr oss med klipp på roliga katter. För majoriteten räcker det med att borsta tänderna och vara lagom artig för att bli framgångsrik i det moderna samhället. Det finns inga utmaningar i det. När man tar i på bristningsgränsen, däremot, hittar man känslor som bara de som pressar kroppen hårdast får uppleva.
Kroppen är i rörelse. Sinnet är omtöcknat, men det är stilla och förblir opåverkat. Sinnet befinner sig i ett rum, kroppen i ett annat. Vid behov går instruktioner från den första till den andra. Utmattning i rörelse. Men samtidigt, tankar på dem du tycker om — du kämpar för dem. På långlöpningar och bergsturer känner jag som djupast för dem jag älskar. Tankar på dem du hatar — detta är också en kamp mot det som är ont i vår värld. I närheten av den berömda “väggen” finns oerhört starka känslor. Det är känslor av att leva och verka, på riktigt.
Kayakläger.
Närhet till urmänniskan är en sak och tävling är en annan, men jag älskar att tävla i löpning, swimrun och liknande. Med ett tydligt mål orkar jag sånt jag inte orkar annars. Det är inget fel med att vilja vara duktig inför mig själv och inför andra. Dessutom är det enormt peppande att tävla mot andra, men också att tävla med dem. På varje lopp peppar jag och vem-som-helst varandra. Man springer sida vid sida med en främling och hjälps åt. Men tävling är förstås inte allt för en enkel amatör som jag. Då är nog egentligen mina vänner viktigare och den gemenskap som är alltid och inte bara på tävling. Folk som säkrar mig när jag klättrar, dem jag springer med genom skogen på natten och dem till vilka mina tankar går när jag är alldeles slut men fortsätter kämpa.
Trail Team Andreas / Tomas målgång på Skärgårdsutmaningen 2014. Foto: Mattias Gustafsson / Skärgårdsutmaningen.
Jag och Tomas Granberg deltog i Skärgårdsutmaningen i Söderhamn 16 augusti 2014 och gick i mål som fyra i herrklassen.
Till att börja med måste jag säga att jag blev positivt överraskad över hur professionellt arrangerad tävlingen var. Energistationer, välmarkerad bana, chiptidtagning, drönarfilmning (!), följebåtar m.m. — allt väl genomfört. Publiken var också jättehärlig. Folk ropade och klappade händerna även längst ut på öarna. Några hade till och med satt upp gerillaenergistationer med hembakade chokladbollar och sånt! Och så var det väldigt vackert på Enskär. Jag trodde ett tag att jag var på Fårö. Allt sammantaget var det alltså en av de bästa tävlingarna jag deltagit i.
Och så själva racet. Jag och Tomas har inte tävlat i swimrun innan utan har mest tränat och amatörtävlat i löpning och traillöpning på distanser mellan 10 km och mara. Tomas är också en rätt bra mountainbikecyklist och jag trivs på bergsbranter. Som noviser såg vi alltså denna tävling som ett prova-på-lopp. Men det är klart, med nummer på badmössan kan man ju inte bara mysa och ta det lugnt. Hur som helst gick vi ut lugnt i mitten av startfältet och höll tillbaka för att kalibrera oss och eventuellt höja tempot längre in i tävlingen.
23 par startade på långa distansen, varav 16 var herrlag. Det var dock samtidig start och delvis gemensam bana med korta distansen, vilket gav ytterligare 14 par i klungan. Vi är halvdåliga på simning, men redan vid första simningen gled vi förbi några bröstsimmare och kämpande crawlare. Vid andra och ganska korta simningen gjorde vi en stor omkörning och var uppe i topp 10 utan nämnvärd tempohöjning.
Banan var totalt 20 km varav 4,4 km simning, vilket är en förhållandevis stor andel. Löpningen var övervägande teknisk och bitvis exceptionellt knepig rätt ut i skogen och en rätt lång passage med hopp mellan klippblock och stenar. Löpningen blev inte så varm som jag trodde pga fördelaktigt väder och simningen var egentligen rätt vädersnäll den med.
Allt gick väl egentligen enligt plan ända till mitten av banan då Tomas kräktes. Tyvärr kräktes han inte bara en gång utan tre, varefter han var rätt tömd och matt. Tyvärr blev det ingen tempohöjning utan tvärt om. Tomas är normalt sett helt i nivå med mig och kanske faktiskt en starkare löpare. Men denna dag var inte hans dag. Vad illamåendet berodde på vet vi inte men spekulerade i sväljande av havsvatten, sjösjuka eller annat.
Ett normalt lopp är för mig ungefär 75 % njutning, sedan 15 % hårt jobb följt av en lättare form av tortyr. Med lägre tempo var det denna gång hundra procent njutning, men samtidigt tråkigt att inte få pressa och avancera. Lite lyckades vi dock avancera. Två gånger var vi uppe på total trea, vilket vi hade löpsträckorna att tacka då motståndarna var duktiga simmare men inte konkurrenskraftiga som löpare. De två första lagen såg vi dock aldrig röken av då de fullständigt utklassade alla andra. Är man flerfaldig vinnare av Vansbrosimmet, grym triatlet eller elitorienterare så blir det bara så liksom (gjorde lite efterhandsresearch :)).
Som sagt blev det en förhållandevis lätt och behaglig dag för mig med en del väntande på min lagkamrat. Jag var på bra humör och levererade highfives till publiken och en stort antal halvbra skämt till min lagkamrat. För Tomas var det en helt annan historia. Normalt sett är han minst lika bra som jag, men denna dag utstötte han ansträngda svar som mest bestod av “jag krigar” eller “kör först du”. Det var en spillra av Tomas som plaskade runt i vattnet.
Det var lite frustrerande att mysjogga istället för att spurta i mål, men sånt är livet. Väl i mål var dock båda glada och nöjda. Dels för att det var ett så jäkla fint lopp, men också för att vi trots motgångar lyckats placera oss fyra i vårt första swimrunlopp. Tack för en fin tävling!
Jag har pusslat ihop en digital kalender utifrån Löpning för allas löparkalender — en kalender som listar 2014 års lopp. Löpar- och tävlingspepp direkt i din kalender! Här hittar du den.
Nu har jag tränat ihållande i snart tio år. Då kan det vara läge för lite reflektion. Träningen är inget jag brukar skriva om och det finns långt mer kvalificerade människor som skriver om det, så detta blir antagligen en engångsgrej. Hur som helst är träningen viktig för mig och — i all ödmjukhet — kanske min resa kan ge inspiration till någon annan att reflektera över sin träning?
Visst har jag tränat lite innan, men mitt riktiga träningsliv startade en mörk kväll för närmare tio år sedan då jag druckit en halv flaska rödvin i min ensamhet, mediterade över livet efter en separation och fick idén att dra ut och springa. Scenariot är kanske inte alldeles originellt. Det blev bara några kilometer och jag tyckte det var jobbigt, men det blev ändå — något oväntat — det lyckade startskottet för ett “nytt liv” med träning. Till en början rev jag bara av lite armhävningar och situps någon gång i veckan. Efter ett halvår började jag gå till ett enklare gym och efter något år hade jag blivit lite seriös och körde två gånger i veckan på ett riktigt gym. Det tog något år för mig att komma över fasen då träningen kändes motig, men sedan dess går jag till gymmet eller trär på mig löparskorna med ett leende. Jag vet att jag gör mig själv en tjänst, ansträngningen är skön och jag blir lycklig.
Det moderna livet i den rika världen är uppenbarligen inte vad människokroppen designades för. Man behöver knappast jaga en Findus fiskgratäng med en sten i handen för att få mat och den grundkost med rötter och bär människan brukade äta var ändå på vissa sätt bättre än cheeseburgare med pommes. Följden är uppenbar: kroppar som inte rör på sig och som dessutom tar in mer energi än de gör av med degenererar. Om man vaknar upp en morgon och inser att man kroppsligt har mer gemensamt med Barbamamma än Barbie så tycker jag personligen att ilska mot s.k. “sjuka kroppsideal” är missriktat. För det första tycker jag inte att en kropp i trim ser sjuklig ut och för det andra bör man inse att människans bekväma liv med kollektivtrafik, kontorsjobb och gorgonzolapizza oftast är orsaken till tingens tillstånd. Folk får förstås se ut som de vill och låt folk som är nöjda med det vara överviktiga. Men ont i ryggen, hjärt-kärlsjukdom och allmän vekhet kan väl ingen tycka är kul att dras med?
Det gäller att integrera träningen med livet — något som händer naturligt när man tycker om det. Jag tränar när jobb och annat tillåter — på luncher, kvällar och helger. Träningen har aldrig varit regelbunden med tråkiga program eller scheman. Är du ny i gejmet så kan du bara kolla på andra på gymmet och härma. Men du behöver knappast träna sju pass i veckan som jag för att må bra. En eller två gånger i veckan kan räcka — men se till att inte lägga av innan det blivit skönt. Och inte heller jag är något träningsproffs. Visst är det motiverande att hela tiden bli starkare och prestera bättre, men min träning är ändå i stora delar slumpmässig och amatörmässig. Jag har haft lite olika mål genom åren, t.ex. 100 armhävningar i följd, 100 kg i bänkpress och att springa 1 mil på 45 minuter. Ibland har jag tränat inför något lopp och ibland har det varit försäsongsträning inför skidresor. Mål är bra för motivationen! Men ofta har motivationen bara varit att jag tycker om det och — handen på hjärtat — för att “jag vill ju bara se bra ut naken!”, som triathleten Jonas Colting skrivit. ;)
För mig är träningen pepp, glädje och en utmaning jag tycker om. Träning är lite som kärlek — jag tänker ofta på den, ibland är den tung, men den är alltid en hörnsten på vilken det lyckliga livet vilar. Jag vill slutligen tacka alla vänner som jag tränat med och kommer att träna med i framtiden. Träning kan verkligen vara riktigt bra umgänge. Få saker är så sammansvetsande som att gemensamt övervinna utmaningar. Det bästa exemplet för mig är nog klättring — med klättringen har jag fått ett helt kompisgäng. Men nog snackat! Nu är det dags att släppa datorn, slänga träningsväskan på ryggen och dra ut. Men en fråga kvarstår obesvarad: “vad blir nästa stora fysiska utmaning?”
