10 år av träning

Nu har jag tränat ihållande i snart tio år. Då kan det vara läge för lite reflektion. Träningen är inget jag brukar skriva om och det finns långt mer kvalificerade människor som skriver om det, så detta blir antagligen en engångsgrej. Hur som helst är träningen viktig för mig och — i all ödmjukhet — kanske min resa kan ge inspiration till någon annan att reflektera över sin träning?

Visst har jag tränat lite innan, men mitt riktiga träningsliv startade en mörk kväll för närmare tio år sedan då jag druckit en halv flaska rödvin i min ensamhet, mediterade över livet efter en separation och fick idén att dra ut och springa. Scenariot är kanske inte alldeles originellt. Det blev bara några kilometer och jag tyckte det var jobbigt, men det blev ändå — något oväntat — det lyckade startskottet för ett “nytt liv” med träning. Till en början rev jag bara av lite armhävningar och situps någon gång i veckan. Efter ett halvår började jag gå till ett enklare gym och efter något år hade jag blivit lite seriös och körde två gånger i veckan på ett riktigt gym. Det tog något år för mig att komma över fasen då träningen kändes motig, men sedan dess går jag till gymmet eller trär på mig löparskorna med ett leende. Jag vet att jag gör mig själv en tjänst, ansträngningen är skön och jag blir lycklig.

Det moderna livet i den rika världen är uppenbarligen inte vad människokroppen designades för. Man behöver knappast jaga en Findus fiskgratäng med en sten i handen för att få mat och den grundkost med rötter och bär människan brukade äta var ändå på vissa sätt bättre än cheeseburgare med pommes. Följden är uppenbar: kroppar som inte rör på sig och som dessutom tar in mer energi än de gör av med degenererar. Om man vaknar upp en morgon och inser att man kroppsligt har mer gemensamt med Barbamamma än Barbie så tycker jag personligen att ilska mot s.k. “sjuka kroppsideal” är missriktat. För det första tycker jag inte att en kropp i trim ser sjuklig ut och för det andra bör man inse att människans bekväma liv med kollektivtrafik, kontorsjobb och gorgonzolapizza oftast är orsaken till tingens tillstånd. Folk får förstås se ut som de vill och låt folk som är nöjda med det vara överviktiga. Men ont i ryggen, hjärt-kärlsjukdom och allmän vekhet kan väl ingen tycka är kul att dras med?

Det gäller att integrera träningen med livet — något som händer naturligt när man tycker om det. Jag tränar när jobb och annat tillåter — på luncher, kvällar och helger. Träningen har aldrig varit regelbunden med tråkiga program eller scheman. Är du ny i gejmet så kan du bara kolla på andra på gymmet och härma. Men du behöver knappast träna sju pass i veckan som jag för att må bra. En eller två gånger i veckan kan räcka — men se till att inte lägga av innan det blivit skönt. Och inte heller jag är något träningsproffs. Visst är det motiverande att hela tiden bli starkare och prestera bättre, men min träning är ändå i stora delar slumpmässig och amatörmässig. Jag har haft lite olika mål genom åren, t.ex. 100 armhävningar i följd, 100 kg i bänkpress och att springa 1 mil på 45 minuter. Ibland har jag tränat inför något lopp och ibland har det varit försäsongsträning inför skidresor. Mål är bra för motivationen! Men ofta har motivationen bara varit att jag tycker om det och — handen på hjärtat — för att “jag vill ju bara se bra ut naken!”, som triathleten Jonas Colting skrivit. ;)

För mig är träningen pepp, glädje och en utmaning jag tycker om. Träning är lite som kärlek — jag tänker ofta på den, ibland är den tung, men den är alltid en hörnsten på vilken det lyckliga livet vilar. Jag vill slutligen tacka alla vänner som jag tränat med och kommer att träna med i framtiden. Träning kan verkligen vara riktigt bra umgänge. Få saker är så sammansvetsande som att gemensamt övervinna utmaningar. Det bästa exemplet för mig är nog klättring — med klättringen har jag fått ett helt kompisgäng. Men nog snackat! Nu är det dags att släppa datorn, slänga träningsväskan på ryggen och dra ut. Men en fråga kvarstår obesvarad: “vad blir nästa stora fysiska utmaning?”