Jag har just kommit tillbaka från en resa till Afghanistan med kollegorna Anna Ek och Siavash Golzadeh i Svenska freds- och skiljedomsföreningen. Det är så många jag vill nämna när jag skriver en sådan här text.
I Kabul var det kamouflage, murar och automatvapen överallt, rigorösa säkerhetskontroller och anekdoter om attentat. Det stämmer väl också med den bild man fått genom media. Men detta till trots har vi träffat så många intelligenta hjärnor kopplade till goda hjärtan att man inte kan fatta det. Nu ska jag berätta om några av dem.
SAK
Svenska Afghanistankommittén (SAK) har fungerat som Afghanistans sjukvårdsväsende. Det råder ingen tvekan om att Afghanistan har varit och ännu är en dysfunktionell stat. Där staten inte kunnat leverera ens primärvård har SAK fyllt den uppgiften.
Av 34 provinser har SAK idag det övergripande sjukvårdsansvaret i fyra, vilket snart reduceras två. Det är väl iofs bra att staten tar över ansvaret, och jag hoppas att kan erbjuda en god vård. När SAK drar sig ur överlämnas sjukhusbyggnader, utrustning och personal till myndigheterna och SAK övergår till att agera rådgivare.
Idag har SAK c:a 8 000 anställda — varav den stora majoriteten är afghaner — och SAK gör mycket annat, utöver sjukvård. Man bedriver t.ex. ett omfattande skolväsende. Som en del av utbildningen försöker man förmedla en rättighetsuppfattning med islam som argument. Till skillnad från avlägsna dokument som FNs deklaration för de mänskliga rättigheterna använder man den livskod som redan är etablerad.
Vi träffade biträdande chef för implementation, Dr Khalid, som utformat SAKs strategi på detta område. Han säger att SAKs “rights based approach” med framgång förmedlar mänskliga rättigheter och demokrati med hjälp av koranen och profetens ord. Det gäller att peka på de passager som stödjer ens syn och då vinner man acceptans.
I islam finns t.ex. uppmaningen till välgörenhet — zakat — som en av fyra pelare. T.ex. resonerar Dr Kahlid så att då man ska se zakat som ett obligatorium är det givaren av zakat som ska vara tacksam, och inte mottagaren — man befrias ju från obligatoriet.
Fredsråden
Tillsammans med den afghanska organisationen Cooperation for Peace and Unity (CPAU) genomförde vi en tvådagars workshop på deras huvudkontor i Kabul. Jag var dock glad att vi inte bara fick några centrala tjänstemän att delta, utan även fem förhandlingsledare från provinser som Kandahar och Kunduz. Det vi från vår sida förmedlade var ämnena kommunikation, lokal demokrati och utbyte med ideella organisationer. Tanken var inte att trycka på dem något, utan att låta dem applicera det de kan ha användning för. Utöver detta slutfördes också vårt gemensamma arbete med att revidera CPAUs utbildningsmanualer för fredsförhandlingar.
CPAUs förhandlare kan medla mellan eller inom familjer där det finns en tvist om t.ex. ägande av land, hedersrelaterade tivster eller eskalerade vendettor som började som något litet och obetydligt. Målet är hela tiden att nå en fredlig lösning utan våld. Fredsråd har i olika former funnits i Afghanistan i hundratals år.
Det påstods att av rättstvistern i Afghanistan är det c:a 80 % som hanteras av det informella rättssystemet. Det låter sannolikt då det informella ordningarna med t.ex. jirga och fredsråd dels är etablerade sedan länge, men också för att det formella rättssystemet är så korrumperat. CPAU deltar i s.k. linkage meetings med rättssystemet för att försöka formlisera processen att hänvisa mål från det formella systemet till fredsråd.
Då fredsråd är ett mycket gammalt fenomen är CPAU är inte på något sätt upphovet till företeelsen, men man har etablerat eller återinstiftat runt 1 000 råd runtom i Afghanistan. Man har också kvinnoråd, som hanterar sådant som våld mot kvinnor och arvsrätt. I samband med CPAUs fredsarbetet har ungefär 30 000 pojkar och närmare 20 000 flickor mottagit någon form av utbildning från organisationen.
Fler möten
Vi besökte också Johan Chytraeus, som arbetar som rådgivare inom mänskliga rättigheter. Han är utsänd av EUPOL och råden ger han till den afghanska polisen. Man skulle kunna sammanfatta hans jobb med att han förklarar för dem varför de inte får tortera. Det var intressant men något deppigt att höra hur afghanska häkten fungerar. Uppenbart sitter det många där i många år utan rättegång och — i många fall — för förhållandevis obetydliga brott såsom snatteri.
Johan har sin bas strax utanför Kabul, på vägen mot Jalalabad, i något som heter Green Village. Det är en amerikansk militärbas där också andra tillåts husera, såsom EUPOL. Säkerheten där är den absolut mest rigorösa jag upplevt någon gång. Det gick en kall kår genom kroppen när gurkhasoldaterna kallade in mig bakom stålporten för att inte stå där i fritt skottläge. Sen passerade man genom slussar, man redogjorde för sitt förhandsbokade möte o.s.v. Säkerheten är iofs väl motiverad med tanke på att talibaner en månad innan sprängt upp den enorma muren och tagit sig in på parkeringen innanför innan de blev dödade.
Vi besökte också ett fredskollektiv där man har spridda aktiviteter såsom att stödja fattiga människor i Kabul och olika former av fredlig konflikthantering. Andra intressanta utbyten var med journalister från Wall Street Journal. Listan på klipska hjärnor och goda hjärtan kan göras längre, och det framgår ganska tydligt att det är dessa intellektuella afghaner som axlar den enorma uppgiften att bygga det här landet, som jag hoppas får en framtid i fred.