Jag och Tomas Granberg deltog i Skärgårdsutmaningen i Söderhamn 16 augusti 2014 och gick i mål som fyra i herrklassen.
Till att börja med måste jag säga att jag blev positivt överraskad över hur professionellt arrangerad tävlingen var. Energistationer, välmarkerad bana, chiptidtagning, drönarfilmning (!), följebåtar m.m. — allt väl genomfört. Publiken var också jättehärlig. Folk ropade och klappade händerna även längst ut på öarna. Några hade till och med satt upp gerillaenergistationer med hembakade chokladbollar och sånt! Och så var det väldigt vackert på Enskär. Jag trodde ett tag att jag var på Fårö. Allt sammantaget var det alltså en av de bästa tävlingarna jag deltagit i.
Och så själva racet. Jag och Tomas har inte tävlat i swimrun innan utan har mest tränat och amatörtävlat i löpning och traillöpning på distanser mellan 10 km och mara. Tomas är också en rätt bra mountainbikecyklist och jag trivs på bergsbranter. Som noviser såg vi alltså denna tävling som ett prova-på-lopp. Men det är klart, med nummer på badmössan kan man ju inte bara mysa och ta det lugnt. Hur som helst gick vi ut lugnt i mitten av startfältet och höll tillbaka för att kalibrera oss och eventuellt höja tempot längre in i tävlingen.
23 par startade på långa distansen, varav 16 var herrlag. Det var dock samtidig start och delvis gemensam bana med korta distansen, vilket gav ytterligare 14 par i klungan. Vi är halvdåliga på simning, men redan vid första simningen gled vi förbi några bröstsimmare och kämpande crawlare. Vid andra och ganska korta simningen gjorde vi en stor omkörning och var uppe i topp 10 utan nämnvärd tempohöjning.
Banan var totalt 20 km varav 4,4 km simning, vilket är en förhållandevis stor andel. Löpningen var övervägande teknisk och bitvis exceptionellt knepig rätt ut i skogen och en rätt lång passage med hopp mellan klippblock och stenar. Löpningen blev inte så varm som jag trodde pga fördelaktigt väder och simningen var egentligen rätt vädersnäll den med.
Allt gick väl egentligen enligt plan ända till mitten av banan då Tomas kräktes. Tyvärr kräktes han inte bara en gång utan tre, varefter han var rätt tömd och matt. Tyvärr blev det ingen tempohöjning utan tvärt om. Tomas är normalt sett helt i nivå med mig och kanske faktiskt en starkare löpare. Men denna dag var inte hans dag. Vad illamåendet berodde på vet vi inte men spekulerade i sväljande av havsvatten, sjösjuka eller annat.
Ett normalt lopp är för mig ungefär 75 % njutning, sedan 15 % hårt jobb följt av en lättare form av tortyr. Med lägre tempo var det denna gång hundra procent njutning, men samtidigt tråkigt att inte få pressa och avancera. Lite lyckades vi dock avancera. Två gånger var vi uppe på total trea, vilket vi hade löpsträckorna att tacka då motståndarna var duktiga simmare men inte konkurrenskraftiga som löpare. De två första lagen såg vi dock aldrig röken av då de fullständigt utklassade alla andra. Är man flerfaldig vinnare av Vansbrosimmet, grym triatlet eller elitorienterare så blir det bara så liksom (gjorde lite efterhandsresearch :)).
Som sagt blev det en förhållandevis lätt och behaglig dag för mig med en del väntande på min lagkamrat. Jag var på bra humör och levererade highfives till publiken och en stort antal halvbra skämt till min lagkamrat. För Tomas var det en helt annan historia. Normalt sett är han minst lika bra som jag, men denna dag utstötte han ansträngda svar som mest bestod av “jag krigar” eller “kör först du”. Det var en spillra av Tomas som plaskade runt i vattnet.
Det var lite frustrerande att mysjogga istället för att spurta i mål, men sånt är livet. Väl i mål var dock båda glada och nöjda. Dels för att det var ett så jäkla fint lopp, men också för att vi trots motgångar lyckats placera oss fyra i vårt första swimrunlopp. Tack för en fin tävling!
Det är så roligt att läsa hur andra upplevde loppet och att det var så många som testade tävlingsformen för första gången. Superkul!