Tag: tävling

Vårt lag kammade hem en vinst i stafetten på Mila Ursvik Ultra detta år med totaltiden 5:57:00. Andra lag i tävlingen kom in på 7:13:18, så konkurrensen var inte stenhård. Den riktiga konkurrensen finns i 75 km- och 45 km-klasserna, så jag kände mig lite fånig på prispallen. Stafetten är 15 km x 5. Men en förstaplats är en förstaplats. :)

Konkurrens eller ej — vårt lag “Supersniglarna” (“missvisande” namn enligt arrangören ;)) körde hårt! Tomas Granberg startade snabbt med sin karakteristiska, höga stegfrekvens och såg ut lite som en Duracellkanin på centralstimulerande. Han ledde loppet redan från början. Eller med Tomas ord “Ja, jag sprang tillsammans med andra på mitt varv — i 500 m). Inte så konstigt kanske, då 75 km-löparna startade samtidigt men rimligtvis inte kan hålla Tomas 15 km-tempo. Tomas kom in först på 1:05:05 och ultralöparen som påbörjade varv två vid imponerande 1:08 frågade vem det var som låg framför och vilken distans han körde. Stackaren. Vilken ångest. ;)

Love “det är svårt att vara bra på löpning när man är full hela tiden” Bellinder tog över med stor entusiasm iklädd shorts och toppluva i nattens minusgrader. Han väggade tyvärr när det var 2 km kvar. Innan det hade han god fart och är nu taggad på att ta upp träningen igen och ställa ner ölflaskan. När Love väggade tog ultramannen totalledningen igen, men fick släppa den till vår nästa löpare Niklas Gustafsson. Niklas körde på bra och lämnade över till mig. Jag kände mig lite konstig innan loppet men allt var lugnt under löpningen. Banan är ganska starkt kuperad (gamla Ursvik Extreme-spåret), men jag lyckades disponera rätt bra. Gick i mål på 1:10:36 och var trött och hade lite kräkkänning, men som sagt var det inget som gjorde sig påmint under själva löpningen, konstigt nog. Lars Starrin gjorde en stark avslutning på 1:05:40, lite efter Tomas vilket uppfattades som viktigt. ;) Bra med tanke på Starrins senaste halvår med hälseneproblem som äntligen lagt sig, vilket förstås gått ut över träningen.

Länk till bild på vårt lag.

Sjukt kul! Det är något speciellt med att tävla i lag. Banrekord för lag är 05:42:53 och det är förstås något vi funderar på inför nästa år. :)

All respekt till 75 km-löparna som är de riktiga stjärnorna i detta lopp.

Jag och Tomas Granberg deltog i Skärgårdsutmaningen i Söderhamn 16 augusti 2014 och gick i mål som fyra i herrklassen.

Till att börja med måste jag säga att jag blev positivt överraskad över hur professionellt arrangerad tävlingen var. Energistationer, välmarkerad bana, chiptidtagning, drönarfilmning (!), följebåtar m.m. — allt väl genomfört. Publiken var också jättehärlig. Folk ropade och klappade händerna även längst ut på öarna. Några hade till och med satt upp gerillaenergistationer med hembakade chokladbollar och sånt! Och så var det väldigt vackert på Enskär. Jag trodde ett tag att jag var på Fårö. Allt sammantaget var det alltså en av de bästa tävlingarna jag deltagit i.

Och så själva racet. Jag och Tomas har inte tävlat i swimrun innan utan har mest tränat och amatörtävlat i löpning och traillöpning på distanser mellan 10 km och mara. Tomas är också en rätt bra mountainbikecyklist och jag trivs på bergsbranter. Som noviser såg vi alltså denna tävling som ett prova-på-lopp. Men det är klart, med nummer på badmössan kan man ju inte bara mysa och ta det lugnt. Hur som helst gick vi ut lugnt i mitten av startfältet och höll tillbaka för att kalibrera oss och eventuellt höja tempot längre in i tävlingen.

23 par startade på långa distansen, varav 16 var herrlag. Det var dock samtidig start och delvis gemensam bana med korta distansen, vilket gav ytterligare 14 par i klungan. Vi är halvdåliga på simning, men redan vid första simningen gled vi förbi några bröstsimmare och kämpande crawlare. Vid andra och ganska korta simningen gjorde vi en stor omkörning och var uppe i topp 10 utan nämnvärd tempohöjning.

Banan var totalt 20 km varav 4,4 km simning, vilket är en förhållandevis stor andel. Löpningen var övervägande teknisk och bitvis exceptionellt knepig rätt ut i skogen och en rätt lång passage med hopp mellan klippblock och stenar. Löpningen blev inte så varm som jag trodde pga fördelaktigt väder och simningen var egentligen rätt vädersnäll den med.

Allt gick väl egentligen enligt plan ända till mitten av banan då Tomas kräktes. Tyvärr kräktes han inte bara en gång utan tre, varefter han var rätt tömd och matt. Tyvärr blev det ingen tempohöjning utan tvärt om. Tomas är normalt sett helt i nivå med mig och kanske faktiskt en starkare löpare. Men denna dag var inte hans dag. Vad illamåendet berodde på vet vi inte men spekulerade i sväljande av havsvatten, sjösjuka eller annat.

Ett normalt lopp är för mig ungefär 75 % njutning, sedan 15 % hårt jobb följt av en lättare form av tortyr. Med lägre tempo var det denna gång hundra procent njutning, men samtidigt tråkigt att inte få pressa och avancera. Lite lyckades vi dock avancera. Två gånger var vi uppe på total trea, vilket vi hade löpsträckorna att tacka då motståndarna var duktiga simmare men inte konkurrenskraftiga som löpare. De två första lagen såg vi dock aldrig röken av då de fullständigt utklassade alla andra. Är man flerfaldig vinnare av Vansbrosimmet, grym triatlet eller elitorienterare så blir det bara så liksom (gjorde lite efterhandsresearch :)).

Som sagt blev det en förhållandevis lätt och behaglig dag för mig med en del väntande på min lagkamrat. Jag var på bra humör och levererade highfives till publiken och en stort antal halvbra skämt till min lagkamrat. För Tomas var det en helt annan historia. Normalt sett är han minst lika bra som jag, men denna dag utstötte han ansträngda svar som mest bestod av “jag krigar” eller “kör först du”. Det var en spillra av Tomas som plaskade runt i vattnet.

Det var lite frustrerande att mysjogga istället för att spurta i mål, men sånt är livet. Väl i mål var dock båda glada och nöjda. Dels för att det var ett så jäkla fint lopp, men också för att vi trots motgångar lyckats placera oss fyra i vårt första swimrunlopp. Tack för en fin tävling!