2016 vann jag MIF triathlon på Ornö med tiden 32 min 36 s. Efter tävlingen pratade jag med tidigare — men inte innevarande — rekordhållaren och kanotisten Jocke Shields som sa att jag hade varit 5–10 s från banrekord utan att veta det exakta rekordet. Min utmaning på MIF triathlon föjande år blev därför att sätta nytt banrekord i denna blygsamma men ändå 32-åriga tävling. Jag satte som mål att ta mig under 32 min 15 s.
Anledningar till varför det borde gå bra för Andreas:
- Senaste halvåret ökat träningsmängden.
- Bättre teknik och muskulär uthållighet i simning.
- God bankännedom.
Anledningar till varför det bordet gå dåligt för Andreas:
- Cyklat sammanlagt 0 km under 2017.
- Formtoppning: långpass fyra dagar i rad (fjällöpning Nikka–Vistas–Sälka–Keb–Nikka) och sedan en dag vila innan tävling.
- Andreas är inte och har aldrig varit en triatlet.
Success! Jag kom in på 32.08 (-28 s jmf 2016) och var lite snabbare i alla discipliner än året innan, enligt tävlingsledaren Åsa. Efter tävlingen fick jag reda på att banrekordet innan mitt rykande färska var 32.26 för herrar, dvs en sänkning på 18 s.
Break it down! Let’s go nerd-level on this shit! Ju mindre tävling, desto djupare analys, av någon anledning. :)
Simning (250 m)
Jag har knappt simmat någonting under 2017 utan paddlar och dolme. Anledningen har varit att få simträningen swimrunspecifik efter nästan uteslutande neutralsimning under hösten. Jag tror att det var därför jag först under den sista biten kom på mig själv med att börja engagera bensparken på allvar. Underpresterade kanske lite på grund av det, trots förbättrad simning sedan året innan.
Några yngre, typiska elitgruppssimmare (“elitsimmare” är ett konstigt ord som inte nödvändigtvis innebär motsvarande nivå som “elitlöpare”, vilket iofs är en annan diskussion) kom upp före ur vattnet, varav två starka tjejer. Jag visste att Philip Parsons skulle vara först och långt före. Men det är lugnt, tänkte jag.
Cykel (8 km, blandat underlag)
Jag cyklade med idén om att trampa på ganska hårt men utan att dra på mig mjölksyra. Man får ju ändå mikrovila här och var då banan är bitvis knixig. Jag vet att cykel är min svaghet av den enkla anledning att jag inte tränar cykel annat än någon enstaka gång som alternativträning eller pendling. Detta år har jag åstadkommit 0 km cyklat på verklig cykel och bara några pass under tidig vår på spinningcykel på gymmet. Det jag eventuellt åstadkommer på cykeln är ren och skär överföring från löpningen.
Körde om de två tjejerna innan första backen. Efter 2 km blev jag dock omkörd på asfalten av en betydligt snabbare cyklist i tempoposition som jag simmat nästan jämt med, låt oss kalla honom Thomas Ewetz (Terrible Tuesdays Triathlon). På grusvägarna fick han som tur var inte utväxling för varken sin bättre cykelkapacitet eller dyrare cykel. Men när gruset var slut och det återstod runt 5 km asfalt ökade han gapet oss emellan, men bara sakta och inte så alarmerande. Vi tog dessutom in på två andra framför.
Löpning (3,2 km, kuperad stig)
Km 1: Jag visste att jag var starkare i löpning i år. Jag kan banan hyggligt. Det var därför med gott självförtroende jag gick ut på löpningen med två killar 50 m framför och en 150 m framför. Min första tanke var att bli tvåa var okej bara jag slog tidigare banrekord. De två närmaste, varav en Philip Parsons, kom jag ikapp efter bara några hundra meter. Klart jag ville om den återstående Ewetz men detta var en tävling mot banrekordet, inte andra löpare, så jag bidade min tid. Efter 1 km löpning förstod jag slutligen att jag skulle vinna eftersom att han tappade lite hela tiden och för att sannolikheten att han pacade sig fel var betydligt större än att han pacade sig rätt på denna tunga bana.
Km 2: Jag sprang nu med Ewetz ungefär 10 m framför och väntade på att han skulle krokna, vilket jag vid det laget visste att han skulle göra. Det kan ha inverkat negativt på min totalprestation då jag för ett tag dels gick för löst när han började tappa fart och dels väntade på tillfälle att springa om på den smala stigen. Men å andra sidan får jag tacka för harning i början.
Km 3: Med cirka 1 km kvar gick jag om och ökade progressivt fram mot mål. Med bara 100 m utförsbacke och målraka kvar gick jag upp på tårna och fick till en spurt med banrekordet som motståndare. Ewetz kom väl in 40 s efter eller så.
Start 15:00, färja bokad 16:00, så det var bara att doppa sig, torka, lämna nummerlapp, kolla lite målgångar, highfivea damvinnaren Lovisa Östberg, slänga in cykeln i bilen och racea iväg till färjan.
