Världstävlingen Ornö Triathlon 2016 som var för två veckor sedan! En del kallar det MIF Triathlon. Hur gjorde jag för att lyfta förra årets besvikande fjärdeplats till seger med god marginal i år? Läs allt här.
Först loppets karaktär:
- 250 m simning,
- 8 km cykling på grusväg och asfalt och avslutningsvis
- 3,2 km slingrig och kuperad stiglöpning.
Innan vi börjar ska jag säga att jag inte är triatlet. Föregående Ornö Triathlon var mitt första triathlon. Men med ett genomtänkt angreppssätt kan man åstadkomma mycket, oavsett träning. Hur mycket håller jag reda på i hakparenteserna. Så till den rafflande tävlingen! Är ni med, Andrzej och andra läsare?
–>> THE RACE! <<–
Vid starten hade jag nu nummerlappen på från början, som alla andra. Förra året knöt jag på den efter simningen, vilket är tillåtet men inte smart [-15 s på sluttiden redan innan start!].
Simning: Bamm! Folk kastar sig i som galningar och jag lägger mig direkt bakom ett par fötter i ett tempo som jag kan hålla i 250 m utan att dö. Det kan dock inte fötterna, som dör efter halva. Men innan dess behöver jag knappt titta upp för navigering och draftar, vilket innebär lättare simning [-3 s]. Jag simmar sen själv ett tag men skymtar någon snett framför. Simmar upp bakom och hinner drafta lite. Ingen idé att pressa för att simma om när det är så lite kvar. Stiger upp hack i häl på han som vann förra året och tänker att jag är tvåa upp ur vattnet. Förra året var jag femma eller sexa upp ur vattnet.
T1: Kasta glajor, på med hjälm. Jag har vanliga Inov-8 TrailRoc terränglöpningsskor men nu med elastiska skosnören som inte knyts. Förr året tog det en evighet att knyta [-25 s]. Inga cykelskor för att loppet är för kort för ett till byte …och, öhm, för att jag inte har några cykelskor.
Cykling: Till att börja med: I år har jag lärt mig pumpa däck. Förra året hade jag 1/3 av rekommenderat däcktryck men nu är däcken pumpade med Christers rostiga kompressor! [-30 s]. Dessutom är jag inte ny på racercykel längre och kan hantera den och särskilt pedalkorgarna bättre. [-20 s]. Efter typ 20 m är jag om förra årets vinnare som pillar i skorna i SPD-pedalerna. Jag tänker: ska jag verkligen leda redan? Jag trodde det skulle ske på löpningen. Men allt är som det ska. Förra året tog jag inte i tillräckligt i simningen och cyklingen då jag var rädd att bränna mig och försökte få ut allt på löpningen. Men tänk såhär: om arbetstiden förra året var typ 35 min och jag springer milen på 39 min så ska ansträningen vara lite hårdare än milen hela tiden särskilt med tanke på växlingar, ofrivillig vila på cykel i svängar och för att t.ex. axlar bara används de första få minutrarna o.s.v. Denna gång disponerar jag ansträningen jämnare [-15 s]. Efter halva cyklingen kör en tempocykel om och ser fruktansvärt aerodynamisk ut. Strax efter kör en racer med tempoclipon om. Jag har en “gravel racer” Specialized Diverge vilken ändå är helt okej för denna tävling, men jag har ju inte SPD-pedaler. Strax efter det kör jag om en snubbe som dyker upp framför från ingenstans. Stackaren måste ha simmat riktigt snabbt och sedan trampat som en galning på en inte jättesnabb mountainbike. Och här någonstans dog han. Jag inser nu att jag aldrig var först men nu är trea. Trampar på ovillig att ge upp, men ser ingen framför.
T2: Jag bara släpper cykeln till mottagaren, kastar hjälmen och springer. En hel del publik men nu har tunnelseende inträtt.
Löpning: Get ’em! Get ’em! Get ’em! Förra året tog jag fyra placeringar på löpningen och jag vet att jag är stark i terräng. Jag bara ska om. Det är så världsordningen är funtad. Springer något för snabbt första 400 m men faller sedan in i ett ansträngande men lämpligt max för 3,2 km terräng. Tycker mig se någon. Ser ingen. Ensam i skogen. Running like a madman. Ser fortfarande ingen. Jagar en illusion på blå spåret i skogen, i blå badbrallor. Sänker lite när det är 500 m kvar inte för att jag måste men för att jag är uppgiven. Jag har ju inte sprungit om någon och jag förstår inte varför. Antingen är de sjukt snabba eller så har jag sprungit fel. Det går inte ihop. Målet uppenbarar sig. Jag slappnar av. Det är ändå ingen framför. Alla som gjort sånt här vet att det gör ont att springa fort. Highfivar ett barn istället. Men vänta? Varför tittar alla på mig och varför står kranskullan där? Jag är först och antar att jag nog sprungit fel. Saktar in och går fram mot mål för att diskutera saken. Får krans. Tar av krans. Den är inte min. Får krans igen. Jaja. Genom mål och där står min support crew aka mamsen! Hon förklarar att jag passerade ettan och tvåan i växlingen till löpning — något jag aldrig märkte.
–>> AFT3RMATH <<–
Tid: 32:26 (35 min cirka förra året).
Uppskattar på en höft att jag var närmare två min före tvåan. Frågade om banrekord. Någon tyckte sig minnas att det är 31 min någonting. Kan inte vara lätt att komma ihåg allt. Tävlingen har nu körts i 31 år, vilket är imponerande.
Summa taktiska förbättringar: 1 min 48 s.
Bättre simteknik och kondition alltså: runt 40 s.
Gratispotential kvar:
- effektiv målgång och ducka kransen: -11 s,
- inte springa på saktasidan vid den där branten: -2 s och
- inte deppa utan maxa, ingen highfive: -7 s,
- simma längre innan försök till att gå på dålig botten: -2 s.
Antar vi banrekord på 31:30 så var jag 56 s ifrån. Drar man bort ovan gratispotential: 34 s.
34 s kan jag träna mig till till nästa år! Vore ju grymt att skriva in sig överst i hall of fame på vår egen ö! :)
Ett av årets mål var att vinna Ornö Triathlon och det är nu gjort. Glad för det. Samtidigt misstänker jag att ingen annan gjorde ett så fokuserat försök som jag. Men det ångrar de nog bittert! ;) Lite utvärdering, matte, conviction och strukurerat angrepssätt funkar, serru!
