Om några dagar är det Ötillö igen. Denna fantastiska tävling som fortfarande är en stor del av mitt liv och identitet. Jag har inte något vidare behov av yttre bekräftelse, men Ötillö förkroppsligar min inre strävan och får mig att känna mig stark.
Jag är inte alls bäst på det här. Men jag tycker om att exekvera som ett specialiserat verktyg och försöka göra allt svårt rätt. Vid gränsen ska jag trampa rätt bland stenarna, få in gel, drafta och pacea efter både mig och min vän. Jag drar dig, du drar mig.
Tunnelbana, sushirulle, skorea. Skit i det nu. Utmattningen gör mig dåsig. Tång om armarna, strömt vatten och doft av skog. Som primala varelser, som vårt avlägsna ursprung. Det är skönt att få göra det här tillsammans med människor som förstår vad jag förstår.
Livet har varit sisådär 2022. Långt långfinger till våldtäktsmän, otacksamma skitflickvänner och alla jävla pajasar som dyker upp kring våldtäktsmän och utsatta. Men va fan. Nu är det uppåt igen. Givetvis tar jag mig i mål i år. Kom blodsmak i munnen, vackra klippor, ett hav mycket mäktigare än jag. Let’s fucking go.
Tack Ötillö för bilderna.
