För 2,5 år sedan blev jag ihop med en tjej. Hon blev då återkommande våldtagen av en person i bekantskapskretsen vid namn Pelle. Jag avbröt våldtäktsspiralen och polisanmälde honom. Jag och min flickvän levde sedan tillsammans i två år av mycket lust och mycket nöd. Under hösten 2021 skrev jag en bok om upplevelserna och om min flickväns liv. Men nu blir det ingen bok, för vi är inte ihop sedan ett halvår. Det är sammanfattningen. Men jag vill lägga ut texten lite. Folk har ju faktiskt frågat.
Först var jag entusiastisk över polisanmälan. Sparat avslitet hår blandat med hans katts hår, samlat från golvet vid flykt från lägenheten, kändes solitt. Trasiga kläder. Taxichaufför som varnade henne (förövrigt ser det ut som att våldtäktsmannen endast förde hem henne i taxis utan säkerhetskamera). Vittnen hon berättat för dagarna efter. Folk hon bestämt träff med men inte träffade pga att hon blivit bortförd (ingen tänkte förövrigt på rubriceringen människorov). Hårfrisören som påtalade avslitet hår. Kollegan som påtalade märken på halsen. Messengerkonversation mellan gärningsman och offer där offret talar om våldsam våldtäkt och gärningsmannen ber om förlåtelse och skyller på sin alkoholism — också rätt solitt, trodde jag.
Jag har själv läst health tracking-data i telefonen som stödjer henne. “Populära platser” (mörk humor i detta sammanhang) hade tyvärr rensats pga platsbrist så GPS-data saknas, men hon gick t.ex. i trappor mitt i natten vid flykt från gärningsmannens lägenhet. Jag har intervjuat henne många gånger ur olika vinklar, själv varit med en gång när gärningsmannen förde bort henne, vilket var mycket förvirrande då men tydligt med det jag vet nu. För mig kan hans skuld inte bli mycket tydligare.
Dessa och fler saker var dock inte tillräckliga för att åtala honom eller ens genomföra någon mer utförlig undersökning, tyckte polisens utredare. Det är fler frågor som behöver utredas. Hörde grannarna skriken utanför porten eller inifrån lägenheten? Alla vittnen har heller inte hörts. Det är bara att inse att rättssystemet inte kan hantera sexualbrott (anmäl ändå av andra anledningar!). Våldtäktsmannens rättssäkerhet går före och det är ofta svårutredda fall varför få kan prioriteras. Jag har ingen större entusiasm för rättssystemet längre, vad gäller sexualbrott.
Jag skrev för ett år sedan att jag inte skulle ge upp men gjorde det. Det har varit jobbigt nog att ta hand om min flickvän som inte heller varit särskilt snäll av sig. Samtidigt måste jag hantera misstroende från pajasdudes eller motarbetande från män som man kan misstänka bär på egen skuld. Det kan med rätta göra en bitter, kan jag meddela. Inte en enda tjej har så vitt jag vet uttryckt misstro. Jag tror vi hade tur ändå då Pelle till synes knappt har några vänner. Han sitter bara och trycker i sin lägenhet på en adress jag känner till men behöver hålla mig ifrån. Jag skriver det så här öppet så att jag inte hugger ihjäl honom. Men jag får väl gratta våldtäktsmannen för att han slapp Polisen efter ett förhör, slipper få boken där han har en betydande roll utgiven och kan fortsätta sin karriär som alkis och våldtäktspsykopat.
Hur som helst tycker jag att det är viktigt att våldtäktsmän förstår sina brott. Pelle förstår mycket väl sina fysiska gärningar. Han vet att han våldtog henne många gånger. Han vet hur han fick tyst på henne med örfilar och genom att stoppa in sina fingrar i hennes mun när hon grät och bad om att slippa följa med honom. Men jag vet inte om han förstår vilken djupare verkan den flera veckor långa terrorn hade. Hår växer ut och blåmärken försvinner, men de psykiska menen läker kanske aldrig helt.
Det här med hans makt över dig och att du inte tillåts ha något bestämmande över dig själv eller din egen kropp. Han låser in dig i sin lägenhet, tar din telefon och plågar dig i timmar medan han driver med dig och ler medan du är livrädd. Psykologiskt tillintetgörande och sadism, i mina ögon. Pelle är själv misslyckad efter att ha supit bort sin karriär och har svårt att samarbeta med lagkamrater (han spelade tidigare Dota 2 som jobb) och det var förmodligen det han tog ut i sitt kvinnohat mot en liten tjej. Känns det inte hopplöst och rent av orimligt att det formella rättssystemet inte förmår ens utreda en sådan psykopat ordentligt? Det är inte orimligt att han fortsätter denna bana. Jag vet inte hur man får en sådan människa att förstå sina brott och känna empati, men rättspsykiatrin kanske skulle ha någon idé.
Ni kanske undrar varför det var jag som drev detta och inte min flickvän som är den som faktiskt utsatts. Har man inte levt med en våldtäktsutsatt person så förstår man kanske inte traumadynamiken och vilken lamslående verkan den kan ha. Det var definitivt svårt att säga emot psykopaten. Det är också svårt att anmäla och svårt att ens röra vid ämnet. Det är vanligt att man förminskar, skyller på sig själv, försöker glömma. En vill bara att det ska försvinna. Hon tyckte till slut att även boken var jobbig, så den lade jag ner.
Min historia med att städa efter våld mot kvinnor är ganska lång nu. Jag är mentalt trött och desillusionerad in i själen. Min så kallade far som inte förtjänar titeln. Min fd bästa vän som blev våldtäktsman — vill aldrig se dig igen ditt as! Totalt fyra års relation med två utsatta tjejer. Betydande ekonomiskt stöd till Haninges kvinnojour från mitt företag. Läste böcker för att lära mer och hantera trasiga flickvänner. Det är krävande att leva med våld mot kvinnor även för mig som man.
Jag har fått ta sekundäreffekter. Å ena sidan idioter som ifrågasätter, å andra sidan en tidvis elak flickvän som inte backat mig och inte tagit ansvar för sina elakheter. En del beror på hennes trauman, men något ansvar måste en hur som helst ta för hur en behandlar andra. Samtidigt älskar vi män ju våra kvinnor och måste ha mycket överseende med trasiga tjejer. Vi måste leva med vad våldtäktsmännen ställer till med och fortsätta laga det som våldtäktsmännen i sin obegripliga egoism och förakt för sina medmänniskor haft sönder. Men för min del så klarar jag inte fler förhållanden med våldtäktsoffer nu. Lite utbränd på den fronten. Jag har gjort mitt för ett bra tag framöver.
Det var min tydliga plikt som medmänniska. Jag förtjänar inte lovord, så ge mig inga. Gör bara din jävla plikt och agera mot sexualbrottslingar och deras beskyddare, särskilt ni män som läser detta. Det är bara att tala om det så har ni gjort halva jobbet. Det är inte svårare än så att sätta stopp för våldtäktsmän.
Djupt tack till alla som stöttat mig — ni var ändå många! Till er som bara gav mig mer problem, gör bättre nästa gång, fucking pajasar.
Andreas
En dikt ur boken som försvann följer här. Lite esoterisk, men den är som en sammanfattning av hela boken.
En dag
Hon känner av skogen där hon går
och hör dess meddelande.
Hon känner med allting omkring sig,
allting som är levande.
När de böjer sig över henne
blundar hon och försvinner.
Hon ser i deras ledsna själar
pojktårar som rinner.
De vet att hon är liten och svag
som i gångna tider.
Hon förlåter dem ännu en gång
för att även de lider.
För varje gång de brukar henne
bryts av själen ett hörn.
Men så en dag ska anden bli fri.
Den lyfter som en örn.