Att jag fastnat för uthållighetsidrott är till stor del för att det är så ärligt. Den som är bäst vinner. Och oftast är vinnaren den som tränat mest eller pressat sig mest på tävlingen. Det är som en 1:1-relation mellan alstrad kompetens och belöning, ansträngning och framgång.
Min uppfattning är att det inte är så i den stora världen, där utanför. I arbetslivet har jag sett många exempel på de som snackat mycket, levererat lite och ändå kommit långt. Att vara en charmant lirare med rätt corporate bullshit tar en dock ingen vart i resultatlistan.
Här kan jag skratta lite åt mig själv eftersom att det låter så dystert. Men gångerna är många då jag inte fått utlopp för mina ambitioner i livet. I idrott däremot, har nederlag endast berott på min egen otillräcklighet. En rättvis förlust är ändå rättvis och något jag kan förbättra.
Jag inspireras inte av storsnackare utan lyssnar hellre på seriösa, faktiskt meriterade och samtidigt ödmjuka personer. Ann Trason har de personlighetsdragen, även om hon är udda som person. Hon var överlägset bäst i ultralöpning på sin tid och vann WS100 14 (fjorton) gånger, något hon dock inte nämner. Se här. När ni tittat klart på den filmen kan ni även se Life in a Day, också av Bill Yang.
Efter denna rant hoppas jag att ingen ser denna lilla blog som uppblåst eller kaxig. Att jag skriver resultat och träningstimmar betyder inte att jag tycker att jag är fantastisk. Det är tänkt som redovisning för mig och eventuella intresserade, helt enkelt. På tal om bloggar — som förvisso gått helt ur modet till förmån för Instagram och liknande ytligheter ;) — så kan ni läsa Jared Campbells blog. Hans metodiska arbetssätt och ödmjuka person kan vi lära oss mycket av inför FKT-projekt. Han har tagit sig i mål på Barkley Marathons hela tre gånger (dvs flest gånger).
När vi ändå talar om inspiration kan jag nämna Renan Ozturks filmer som både är vackra att titta på och fångar bergssporternas själ. Läsare lär ju redan ha sett Meru, vilken är *the* alpinist film of our time. Renans kortfilmer för TNF är också förstklassiga. “It gets misinterpreted. It’s not a deathwish, it’s a lifewish” ur The ɹǝɥʇO Way samt Curiosity och El Sendero Luminoso. Jag har förresten funderat mycket över förhållandet människa–natur när jag nyligen läst Jeff VanderMeers Annihilation (The Southern Reach Trilogy).
Mer handfasta tips för löpning kan ni extrahera från alla Irunfars intervjuer. Meghan och Bryon är källan om man vill se intervjuer från de stora ultraloppen. Förövrigt anser jag att UTMB är världens hårdaste endagstävling alla kategorier (lidandet, konkurrensen).
På ämnet klättring är The Bruno Show antagligen fortfarande Sveriges bästa blog. Tyvärr slutade de skriva ungefär när jag började klättra men det finns en back catalogue att ta del av. I underavdelningen stolligheter inom klättring kan ni kolla på “Climb 9a” (t.ex. denna). Avlutningsvis, den klassiska motivationsfilmen, helt utan klättring.