Vi är ett gäng som springer långa långpass (kallas “lååångpass”) som träning inför ÖTILLÖ och ultror. Man blir bra på det som man tränar på, har jag hört. Gänget har väl egentligen mest varit jag eller jag och Henrik Gustafsson, som eventuellt är mer känd som “Tigerhajen/-kakan från Tungelsta”. Gästartister som Gasellen från Gudö, Maskinen/Mazarinen och Helena har förekommit. Tanken är hur som helst att bokföra åtminstone ett eller två lååångpass per månad, låt oss säga 40+ km eller 4+ h. Det har jag typ lyckats med, skulle jag säga (se figur).
Igår var jag trött redan vid start och efter maratondistansen på Sörmlandsleden blev jag konstigt nog ännu tröttare och var tvungen att be Tigerkakan och Mazarinen att springa ifrån mig så jag kunde återhämta mig lite. Den där gången i november då jag sprang snabbare på samma sträcka kändes väldrigt avlägsen. Jag åt inte så mycket frukost innan — eller middag för den delen. Men huvudavledningen är nog den aggregerade tröttheten efter åtta månader över 100 km/v och extra de två senaste månaderna. Enligt min planering ska jag dra ner på löpmängden 1 mars. Det är verkligen välkommet.
Henrik, förövrigt. Han berörs inte av 55-km-pass i lagom fart. Det är ungefär samma sak som ett 15-km-pass i hans värld. Allt som slutar på fem är väl samma sak? Rena rama monsterfasonerna!