Utvecklingen för total träningsmängd ser bra ut:
Men betänk då:
I’m a numbers guy och jag kände mig tvungen att analysera varför jag inte blivit så mycket bättre i löpning detta år trots högre total träningsmängd. Det visade sig att jag klättrat mer (3,21 pass/v YTD) och visst har jag blivit bättre i klättring — eller, iaf i bouldering. Det visade sig att jag simmat mer (4 554 m/v år 2016, 6 463 m/v YTD) och det har också givit stor effekt i tävlingsresultat i swimrun i år.
Men löpningen, då? Se diagram två. Anledningen till att jag uppvisat så pass liten förbättring (och på 10 km en försämring!) i år i löpning är mängden löpträning. Figures don’t lie! Jag ljuger inte för mig själv. Bara för att jag får in en 100+-km-vecka någon gång då och då betyder inte det att jag kan säga att jag springer 100 km/v. Titta på genomsnitt! I mitt kvartalsgenomsnitt syns att jag inte ökat min mängd nämnvärt från 2015. Det är från dessa tankar som diskussionen om mängdens betydelse härrör.
Insikten kom till mig när folk kring mig blev bättre och min löpning stod och stampade. Sedan sex veckor har jag ökat mängden och nu ska jag ligga på högre mängd så att jag får utveckling i löpningen så som i simning. Prestationsidrott är ett jävla slit och ingenting för oambitiösa människor. På träning kan det vara jobbigt och på tävling blir man fan illamående. Welcome to the grind. Jag har inga skador, känningar eller motivationsproblem, så förutsättningarna för att det ska funka är goda.
Det gäller att också att jämföra sig med folk som är bättre än en själv. Elitlöpare ligger på åtminstone 150 km/v med kvalitetsbetoning och typ 200 km/v för långlöpare. Då ska väl jag klara futtiga 90 km/v? Vill man springa som swimruneliten så gäller det att vara på rätt sida om 2:50 på maran och det är en bit kvar.
Råkade se detta på Flotrack idag. Shit vilken motivation!
“I do my races with my heart. I just know that I can win it.” — Cha’iel Johnson, 12 år