Igår körde jag Öloppet med Nina Ellmark. Vi lyckades ta hem tredjeplatsen i mixklassen. Vilken bra partner! Funkade utmärkt tillsammans trots att vi inte ens tränat tillsammans innan och ingen av oss kört den här tävlingen tidigare.
Man ska inte syssla för mycket med ursäkter, så jag river av dem i en mening: Jag hade lite magproblem och jag tappade en lins. Det var det. Men när är ett lopp felfritt? Det är många komponenter som ska stämma i swimrun. Skönt med en förstående partner som gör det bästa av situationen!
Vi simmade helt okej och loppet inleds med 1 km simning. Det gjorde att vi var tvåa den första milen innan Daniel Adams Ray och Charlotte Eriksson sprang förbi. De gick kanske ut försiktigt. De såg så fräscha ut och det var då min svacka började, så jag insåg att vi inte kunde hänga på.
Tanken då var att det var långt upp till ettan. I själva verket var avståndet till Oom/Eriksson som mest 6 min och då de fick problem på Vrångö minskade det därifrån hela tiden och slutade på 2 min i mål. Adams Ray/Eriksson slutade som etta. Det är lustigt vad lite man vet ibland mitt uppe i ett lopp. Man vet aldrig säkert vad som händer framför så ge inte upp!
Jag älskade banan, minus de långa asfaltslöpningarna. Riktigt fint att springa ute på skären. Och jäklar vad fina simningar med lagom vågor för att göra det lite äventyrligt! Det här gör jag gärna om. Jag tänkte innan att pallen var ett rimligt mål och det lyckades vi ju med. Blir det revansch nästa år så kanske ett eller två steg upp är rimligt!