Jag är förvisso en som uppskattar träning i sig men jag vill ändå pröva mig i konkurrensen också. Igår fick vi beskedet att det inte blir något ÖTILLÖ World Championships i år. Det är ju annars den stora A-tävlingen varje år. Genast kollar jag på alternativ.
Årets tävlingar är få men uppskattade. Som nämnts tidigare vann jag Långholmen Swimrun tillsammans med Richard Bräckvall. Konkurrensen var väl inte stenhård, men roligt var det. Efter Långholmen är den enda tävling jag deltagit i MIF triatlon på Ornö där målet var att komma under 32 min och slå mitt banrekord från 2017. Jag lyckades genomföra ett i stort sett felfritt lopp och klockan stannade på 31.51.
Framför allt är det cyklingen jag lyft genom transport i triangeln hemmet på Södermalm, jobbet vid Hötorget och Klättercentret på Telefonplan. Jag tror att det även stödjer min löpning. Cyklingen är verkligen polariserad med lugnaste lugnt vissa dagar och riktigt svettigt andra dagar. Inget av det ser ni på Strava dock. Känns fjantigt att visa upp 15 min cykel om och om igen.
Jag har alltid tänkt långsiktigt och är inte den som lägger ner träningen för att ÖTILLÖ inte blir av. Framgång kommer av kontinuitet och det finns ju andra tävlingar också. Vid målgång på MIF triatlon var det några barn som frågade hur jag kan vara så snabb. Jag tycker inte jag är snabb men det lilla jag har har jag fått av att jag tränar 15 h/v alla veckor alltid.
Någon påstod att jag nog hade talang men det kan jag bestämt avfärda. Det märker jag när jag umgås med såna som faktiskt begåvats med talang för idrott. Min eventuella talang ligger i att jag tycker om att träna varje dag och att jag gjort det länge.
Vi avslutar med några bilder från den senaste tiden.
