Andreas äventyr

Framfört på Stockholm Poet Society i Vintervikens trädgård 14 juni, 2024. Utdrag ur novellen Du felas mig ur novellsamlingen Natt i Hägersten (2025).

Solen var på väg ner. Arnas stod vid utegymmet i Vinterviken. Han tittade på den vildvuxna fotbollsplanen. Hur fan spelar man fotboll på en äng med gropar i? Lika dålig nu som för två år sen. Men då var planen tydligen okej. Vi spelade ju. Det var mycket som fungerade bättre för några år sedan när du var här.

När jag var liten visade du mig hur man kickar bollen, mindes Arnas. Fötter, nickar, bakom ryggen. Shit vad du kunde. Lugn i sinnet, sa du, knackade fingret mot tinningen och såg mig i ögonen med en blick som aldrig tvekade. Det gick liksom inte att tvivla på att du fanns där. Hur du förde dig, sättet som du tittade på mig på – det sa mer än orden. Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör.

Arnas sänkte blicken mot gruset. Så stod han ett tag och tittade på sina sneakers som att skorna och hela världen var några mil bort. Han struntade i resten av pullup-setten och vände tillbaka mot Gröndal. När Arnas var ensam trängde sig tankarna på så att det var svårt att komma undan. Men det var inte bara negativa tankar. För tänk efter: hur kan man vara bara ledsen när minnena av dig är så fina? Du smittade oss med en värme jag aldrig får glömma bort, påminde Arnas sig själv.

En gång satt Arnas i storebrors bil på parkeringen på Lövholmsvägen. Vilken ride. Bilen var tio år gammal men trimmad och vit som synden, som bror sa. Det heter nog svart som synden, men sån var storebror. Han lekte med orden. Storebror lekte med orden och med dem som tog emot dem. Han hade en charm som Arnas aldrig kunde ta över ens när han försökte. Barn gör som vuxna gör. Men storebror går inte att kopiera – det fanns bara en.

Arnas mindes: storebror bara kom in i rummet och sa “Kom så drar vi till Amida”. Två minuter senare satt de i vita bilen. Brorsans finger på play och Aril Brikha i ljudsystemet. Gröndals egen techno byggde upp i bilen tills den hördes så att folk vände sig om. Vilket ljud i den bilen när vi åkte Hornsgatan fram och tillbaka mellan hemmet och kebaben. Du sålde kaffemaskiner i stan och hade cash att bjuda på kebabrulle eller lammspett. Vad jag ville – var så god. Tack för allt du gav.

Fet bas där bak men ändå hela spektrumet, som bror sa. Techno med egen stil – lika naturlig som självsäker, som storebror. Suggestiva syntslingor, ljuset längs Hornsgatan, storebrors lugna ögon, lugna leende. Ljudet av den gamla trummaskinen, människorna på trottoarerna, gatljusen, bror. Jag såg hur du var, hörde vad du sa och det blev jag.

Jag kommer ihåg en gång när du spelade den där It’s not getting better. It’s not getting any easier. Jag hade förlorat min flickvän och det var väl den låttexten som fick mig att berätta vad jag hade hållit för mig själv i en vecka. Jag mådde skit men du fick mig att förstå att jag betydde något igen. När det var svårt hade jag alltid dig att tala med. Tack så mycket, bror.

Du hade ju redan sett att något var fel. Du läste av nyanserna när jag pratade och tolkade sättet jag betedde mig på. Samtidigt – jag fick ta min tid och komma till dig när jag var redo. Då fanns du där och bara la ner vad du än gjorde och tog hand om mig. Två år och det är fortfarande tomt och kallt i mig. Ramu, säg nåt! Jag vet det är omöjligt. Jag är fucking paj.

Arnas sket i att gå hem. Vad då? Skulle han se mammas kontorsrum och tänka att det var Ramunas rum egentligen med fel möbler i? Bilen står inte på parkeringen längre. Skulle han kolla in i köket och tänka att brorsan satt där med en ostmacka? Vad ska han göra? Inget är på den plats där det egentligen ska vara.

Han gick förbi porten på Gröndalsvägen och fortsatte ner mot bryggorna istället. Det lyste rött längs horisonten. Arnas lirkade upp en cigg ur det mosade paketet och tände. Ingen av kompisarna rökte. Folk gör väl inte det längre. Men det var mycket som var bättre förr, brukade Arnas skämta.

Arnas såg bryggorna och slänten mot vattnet och tänkte: här badade vi. Spelade ingen roll att det var ett café och konstnärsbastu. Vi badade överallt. Gröndal var vårt och vi rörde oss som lösspringande hundar. Men du, kunde du inte ha nästan drunknat i stället? Allt du gjort för mig. Jag hade simmat ut och hämtat upp dig bara. Jag hade gjort det utan att tänka en tanke. Som en självklar överlevnadsinstinkt – fast för någon annan än mig själv.

Framfört på Stockholm Poet Society på Bonden Bar 10 februari, 2024.

Siŋŋi

Vid Silverfallet,
upp genom dimman,
söker väg in i.

Utan återväg
upp genom dimman,
stigen till Siŋŋi.

Alla färgerna.
Brandgula fält, lavar,
vit snö & mörka stup.

Inte man men djur, som
springer i höstdis
genom dalens djup.

Kroppen den orkar, men
kvävande ensamt &
kallare än då.

Ack så vackert men
kvävande ensamt,
för här var vi två.

Solen går sakta
i Siŋŋivággi
där tid inte finns.

Men framme till slut.
För där är stugan,
där vi sov, jag minns.

Minnena av dig,
som vind över fjäll,
då livet ger nytt, men

bergen bevarar
det bästa av dig
från tiden som flytt.

Fjäril

När jag såg dig
…landade en fjäril
från ingenstans.
En kväll, underligt varm.

När vi två möttes
..landade en fjäril
precis bredvid.
Satte sig på min arm.

Med alla färgerna
i vardagsrummet
precis bredvid.
…Liknar som ingenting.

När jag såg dig
när vi två möttes.
Visste du fanns,
…du särskilt rara ting.

Fjäril 2

Så kort och för mig
kryptiskt att förstå.
Kom och flög förbi.
Gul, grön & azurblå.

Otyglad, född fri, &
så ska vi förbli, men
med hjärtläckage
och anestesi.

Alltsammans en dag
sedan vila i frid.
Glömt i evighet,
men vi minns det en tid, för

blott några veckor
är ett fjärilsliv.

Skyddsdräkt

Hopplösa skyddsdräkt,
kliv ur som naken.
Som ryckt ur djup sömn,
med ens klarvaken.

Du talar till mig, på
vårt språk utan ljud.
Hör alldeles klart.
Lyssna till varm hud.

Alla färgerna.
Ögonen lyser.
Händers ord då du
skälver och ryser.

Vi har hittat det, en
sanning under skal.
Som det en gång var,
som fria från kval.

Som barn utan lögn,
öppna dig för mig.
Utan förbehåll, säg
allting inom dig.

För 2,5 år sedan blev jag ihop med en tjej. Hon blev då återkommande våldtagen av en person i bekantskapskretsen vid namn Pelle. Jag avbröt våldtäktsspiralen och polisanmälde honom. Jag och min flickvän levde sedan tillsammans i två år av mycket lust och mycket nöd. Under hösten 2021 skrev jag en bok om upplevelserna och om min flickväns liv. Men nu blir det ingen bok, för vi är inte ihop sedan ett halvår. Det är sammanfattningen. Men jag vill lägga ut texten lite. Folk har ju faktiskt frågat.

Först var jag entusiastisk över polisanmälan. Sparat avslitet hår blandat med hans katts hår, samlat från golvet vid flykt från lägenheten, kändes solitt. Trasiga kläder. Taxichaufför som varnade henne (förövrigt ser det ut som att våldtäktsmannen endast förde hem henne i taxis utan säkerhetskamera). Vittnen hon berättat för dagarna efter. Folk hon bestämt träff med men inte träffade pga att hon blivit bortförd (ingen tänkte förövrigt på rubriceringen människorov). Hårfrisören som påtalade avslitet hår. Kollegan som påtalade märken på halsen. Messengerkonversation mellan gärningsman och offer där offret talar om våldsam våldtäkt och gärningsmannen ber om förlåtelse och skyller på sin alkoholism — också rätt solitt, trodde jag.

Jag har själv läst health tracking-data i telefonen som stödjer henne. “Populära platser” (mörk humor i detta sammanhang) hade tyvärr rensats pga platsbrist så GPS-data saknas, men hon gick t.ex. i trappor mitt i natten vid flykt från gärningsmannens lägenhet. Jag har intervjuat henne många gånger ur olika vinklar, själv varit med en gång när gärningsmannen förde bort henne, vilket var mycket förvirrande då men tydligt med det jag vet nu. För mig kan hans skuld inte bli mycket tydligare.

Dessa och fler saker var dock inte tillräckliga för att åtala honom eller ens genomföra någon mer utförlig undersökning, tyckte polisens utredare. Det är fler frågor som behöver utredas. Hörde grannarna skriken utanför porten eller inifrån lägenheten? Alla vittnen har heller inte hörts. Det är bara att inse att rättssystemet inte kan hantera sexualbrott (anmäl ändå av andra anledningar!). Våldtäktsmannens rättssäkerhet går före och det är ofta svårutredda fall varför få kan prioriteras. Jag har ingen större entusiasm för rättssystemet längre, vad gäller sexualbrott.

Jag skrev för ett år sedan att jag inte skulle ge upp men gjorde det. Det har varit jobbigt nog att ta hand om min flickvän som inte heller varit särskilt snäll av sig. Samtidigt måste jag hantera misstroende från pajasdudes eller motarbetande från män som man kan misstänka bär på egen skuld. Det kan med rätta göra en bitter, kan jag meddela. Inte en enda tjej har så vitt jag vet uttryckt misstro. Jag tror vi hade tur ändå då Pelle till synes knappt har några vänner. Han sitter bara och trycker i sin lägenhet på en adress jag känner till men behöver hålla mig ifrån. Jag skriver det så här öppet så att jag inte hugger ihjäl honom. Men jag får väl gratta våldtäktsmannen för att han slapp Polisen efter ett förhör, slipper få boken där han har en betydande roll utgiven och kan fortsätta sin karriär som alkis och våldtäktspsykopat.

Hur som helst tycker jag att det är viktigt att våldtäktsmän förstår sina brott. Pelle förstår mycket väl sina fysiska gärningar. Han vet att han våldtog henne många gånger. Han vet hur han fick tyst på henne med örfilar och genom att stoppa in sina fingrar i hennes mun när hon grät och bad om att slippa följa med honom. Men jag vet inte om han förstår vilken djupare verkan den flera veckor långa terrorn hade. Hår växer ut och blåmärken försvinner, men de psykiska menen läker kanske aldrig helt.

Det här med hans makt över dig och att du inte tillåts ha något bestämmande över dig själv eller din egen kropp. Han låser in dig i sin lägenhet, tar din telefon och plågar dig i timmar medan han driver med dig och ler medan du är livrädd. Psykologiskt tillintetgörande och sadism, i mina ögon. Pelle är själv misslyckad efter att ha supit bort sin karriär och har svårt att samarbeta med lagkamrater (han spelade tidigare Dota 2 som jobb) och det var förmodligen det han tog ut i sitt kvinnohat mot en liten tjej. Känns det inte hopplöst och rent av orimligt att det formella rättssystemet inte förmår ens utreda en sådan psykopat ordentligt? Det är inte orimligt att han fortsätter denna bana. Jag vet inte hur man får en sådan människa att förstå sina brott och känna empati, men rättspsykiatrin kanske skulle ha någon idé.

Ni kanske undrar varför det var jag som drev detta och inte min flickvän som är den som faktiskt utsatts. Har man inte levt med en våldtäktsutsatt person så förstår man kanske inte traumadynamiken och vilken lamslående verkan den kan ha. Det var definitivt svårt att säga emot psykopaten. Det är också svårt att anmäla och svårt att ens röra vid ämnet. Det är vanligt att man förminskar, skyller på sig själv, försöker glömma. En vill bara att det ska försvinna. Hon tyckte till slut att även boken var jobbig, så den lade jag ner.

Min historia med att städa efter våld mot kvinnor är ganska lång nu. Jag är mentalt trött och desillusionerad in i själen. Min så kallade far som inte förtjänar titeln. Min fd bästa vän som blev våldtäktsman — vill aldrig se dig igen ditt as! Totalt fyra års relation med två utsatta tjejer. Betydande ekonomiskt stöd till Haninges kvinnojour från mitt företag. Läste böcker för att lära mer och hantera trasiga flickvänner. Det är krävande att leva med våld mot kvinnor även för mig som man.

Jag har fått ta sekundäreffekter. Å ena sidan idioter som ifrågasätter, å andra sidan en tidvis elak flickvän som inte backat mig och inte tagit ansvar för sina elakheter. En del beror på hennes trauman, men något ansvar måste en hur som helst ta för hur en behandlar andra. Samtidigt älskar vi män ju våra kvinnor och måste ha mycket överseende med trasiga tjejer. Vi måste leva med vad våldtäktsmännen ställer till med och fortsätta laga det som våldtäktsmännen i sin obegripliga egoism och förakt för sina medmänniskor haft sönder. Men för min del så klarar jag inte fler förhållanden med våldtäktsoffer nu. Lite utbränd på den fronten. Jag har gjort mitt för ett bra tag framöver.

Det var min tydliga plikt som medmänniska. Jag förtjänar inte lovord, så ge mig inga. Gör bara din jävla plikt och agera mot sexualbrottslingar och deras beskyddare, särskilt ni män som läser detta. Det är bara att tala om det så har ni gjort halva jobbet. Det är inte svårare än så att sätta stopp för våldtäktsmän.

Djupt tack till alla som stöttat mig — ni var ändå många! Till er som bara gav mig mer problem, gör bättre nästa gång, fucking pajasar.

Andreas

En dikt ur boken som försvann följer här. Lite esoterisk, men den är som en sammanfattning av hela boken.

En dag

Hon känner av skogen där hon går
och hör dess meddelande.
Hon känner med allting omkring sig,
allting som är levande.

När de böjer sig över henne
blundar hon och försvinner.
Hon ser i deras ledsna själar
pojktårar som rinner.

De vet att hon är liten och svag
som i gångna tider.
Hon förlåter dem ännu en gång
för att även de lider.

För varje gång de brukar henne
bryts av själen ett hörn.
Men så en dag ska anden bli fri.
Den lyfter som en örn.

Om några dagar är det Ötillö igen. Denna fantastiska tävling som fortfarande är en stor del av mitt liv och identitet. Jag har inte något vidare behov av yttre bekräftelse, men Ötillö förkroppsligar min inre strävan och får mig att känna mig stark.

Jag är inte alls bäst på det här. Men jag tycker om att exekvera som ett specialiserat verktyg och försöka göra allt svårt rätt. Vid gränsen ska jag trampa rätt bland stenarna, få in gel, drafta och pacea efter både mig och min vän. Jag drar dig, du drar mig.

Tunnelbana, sushirulle, skorea. Skit i det nu. Utmattningen gör mig dåsig. Tång om armarna, strömt vatten och doft av skog. Som primala varelser, som vårt avlägsna ursprung. Det är skönt att få göra det här tillsammans med människor som förstår vad jag förstår.

Livet har varit sisådär 2022. Långt långfinger till våldtäktsmän, otacksamma skitflickvänner och alla jävla pajasar som dyker upp kring våldtäktsmän och utsatta. Men va fan. Nu är det uppåt igen. Givetvis tar jag mig i mål i år. Kom blodsmak i munnen, vackra klippor, ett hav mycket mäktigare än jag. Let’s fucking go.

Tack Ötillö för bilderna.

Jag älskar Ötillö och vill inget hellre än att delta i den fina tävlingen. Ändå lade jag av efter en fjärdedel. Jag hade sovit dåligt veckan innan tävlingen och därför hade jag också blivit krasslig. Det var inte roligt att svika Tomas och andra och att missa festen, så att säga.

Emellanåt kan jag inte sova och jag har svårt att göra något åt det. Tankarna bara snurrar. Det är den gamla vanliga förbannelsen. När jag blev ihop med Felicia i maj 2020 visade det sig snabbt att hon under två månader blivit våldtagen och misshandlad av en psykopat.

Det är där tankarna snurrar. Vad den pissmänniskan gjort. Slita av håret? Slå henne? Tvinga henne till olika saker. Jag förstår inte. Felicias mentala sår och självmordstankar. Att polisen lade ner undersökningen innan vi lämnat in alla bevis. Att vi blir svikna av några av de mest centrala personerna. Hur orättvist allt är. Jag får ingen frid.

Vi har iaf begärt överprövning.

Det går aldrig över. Men det blir iaf bättre.

Me and my partner Tomas Granberg of team Savelend have recorded two podcasts in anticipation of the 15th edition of the ÖTILLÖ World Championship.

We are now one month out to the ÖTILLÖ Swimrun World Championship. Me and my partner Tomas Granberg of team Savelend are preparing a series of Swimrun Watch podcasts about the championship race.

Needless to say, we are also in the middle of our specific training for the event. A few days ago we were out on the World Championship course for a four hour training session. I’ll leave you with a few pictures of that and an introduction of our lovely sponsor Savelend.

Team sponsor: Savelend

Savelend is Sweden’s oldest now active peer-to-peer lending platform. The platform offers many types of credit investments now available to common people like you and me. Savelend has a target annual return of 7–9 %, yet the current average annual return is 10.8 % (August 2021). This speaks to Savelend’s habit to over deliver rather than over promise.

Savelend is currently working on internationalization, however currently on the retail side of things, Savelend is only open to Swedish investors.

When using the Savelend platform, you may turn on the smart invest feature to have the system make efficient use of your hard earned cash automatically. The savvy investor may instead pick preferred allocation to different credit types, such as housing projects, SME loans, consumer credits, factoring or debt collection. Also, there is a secondary market if you would like to withdraw cash prior to maturity.

If you have left over money sitting at a checking account with close to zero interest, remember MONEY SHOULDN’T SLEEP! — and head on over to savelend.se. Also, with current stock market valuations, investors might want to take part of their money off the table and put it into credits — especially with such an attractive yield.

Disclaimer: This is not financial advise. Financial investments may go up or down in value and it is not guaranteed that you will keep your initial investment value. Also, I’m myself an investor on the Savelend platform, I own stock in the company (Nasdaq Stockholm SSME ticker: YIELD) and I used to work for the Savelend group.

Let’s do some catching up. We have been waiting and waiting. Finally in spring 2021 we got a few proper swimrun races to talk about!

Stockholm Swimrun 2021

This year Stockholm Swimrun was a smaller event than usual, still under covid. I entered just for the fun of it with my friend Henrik Gustafsson. And boy, we enjoyed it a lot! Great to get that feeling of being in a competition again.

ÖTILLÖ World Series Utö 2021

ÖTILLÖ Utö is one of the most competitive races in the world of swimrun. This year we didn’t get all of the usual international competition due to covid and its impact on international travel. However, on the bright side, this year offered a new course with a lot more trail running, retiring the old 9 km gravel section. Can’t believe how both fun and scenically stunning the new course is. Brutal terrain and a lot of transitions make for such an action packed race, really making the most of this sport. Spot on, course designers!

We didn’t start out too aggressively and pretty much was in a void for most of the race. Tactics-wise we nailed most of it with that exception of a total lack of drafting. Can’t stress enough the importance of swimming in a pack. But sometimes it just doesn’t play out like that, especially in this race since the men’s, women’s and mixed categories had separate starts this year.

We managed to finish strong on the northern, angelically beatiful islets. This section doubles as the World Championship closing part. We passed one team on a run close to the finish but didn’t quite manage to reel in Roger Sjösten and his partner. With the level of competition at Utö, a 11th in men’s & 15th total is something we are content with. With a few tweeks and more training, we are well set for the upcoming ÖTILLÖ World Champs!

Amfibiemannen 2021

Seems trail and off-trail running is the new flavor. Amfibiemannen organized by Wolff-Wear had their second running of their new and improved course with a boat-load of brutal terrain. With that a few of the swim sections were definitely beyond choppy. What can I say? It’s supposed to be an adventure sport and I love it!

Tactics came to play a big part in this race. We started out at an honest pace at the undulating 3 km gravel somewhere south of 4 min / km. That allowed us to draft off of André Fält and Johan Carlsson (picture).

At the second swim those two pulled away and we instead got in a pack with the women’s front teams with the likes of Helena Sivertsson & Kristin Larsson and Angelica Wagneryd & Johanna Paulsson. Thanks people, for giving us drafting opportunities.

The group largely held together until the extremely technical 3 km run or call it bush crawl of the uninhabited island of Villösan. That’s were we dicided we’d be better off playing to our off-trail strength and ran ahead of the pack to try to catch teams in front.

That largely worked out well, except we didn’t manage to catch those ahead and instead we were outswum by Joakim Perani with partner and — on the very last swim — by Helena Sivertsson and Kristin Larsson, displaying some truely strong swimming.

What a day! So much fun and great to be back racing. Enjoy the bonus pics.

Yes, I was in Fontainebleau this year too for bouldering. Initially I meant to go with a group of friends during Easter. Corona came and that didn’t happen. I and my girlfriend — whom I met half a year ago — went in October instead and had some luck with both weather and corona regulations.

There has not been a lot of updates to the blog lately and there has not been any new episodes of the Swimrun Watch podcast. I’ve been busy with starting a new job, changing apartments and by the psychologically demanding process of reporting my girlfriend’s rapist to the police.

Some words on rape. It’s not the first time I meet a girlfriend who has been raped. If you, the reader, walk into a similar situation, please support the victim and report the perpetrator to the police. We have to get rid of this tremendously damaging behaviour. From trying to just forget and hide it, she developed the strength to stand up against her oppressor. For a victim of rape to take the anxiety and shame and put it on the rapist, where it belongs, takes a lot out of you.

I’m very grateful for the support of our friends and fellow climbers of Klättercentret Telefonplan for their kind words of compassion and support. But first and foremost, my girlfriend Felicia needs to be recognized for standing up against the rapist. She endured the legal process with the inevitable mental revisit to a time of being forced, hit, having her hair torn off her head and being sexually violated. In reporting her perpetrator, she is standing up for all who have ever been raped and suffer unbeknownst to the world.

Pelle (that’s his name) raped and taunted her inside his apartment at multiple occasions — not something you just walk away from. These horrible experiences and the memory of her words describing them will live inside her and my head for the rest of our lives. I still have hopes that the justice system will put an end to his raping.

Please be kind to each other, and firm to rapists.

The Sylarna Traverse. Perhaps not the world’s most hardcore route but a nice adventure never the less.

Och Stockholmare kan delta i Gudö Run of Hope 2020!