Utdrag ur Du felas mig

Framfört på Stockholm Poet Society i Vintervikens trädgård 14 juni, 2024. Utdrag ur novellen Du felas mig ur novellsamlingen Natt i Hägersten.

Solen var på väg ner. Arnas stod vid utegymmet i Vinterviken. Han tittade på den vildvuxna fotbollsplanen. Hur fan spelar man fotboll på en äng med gropar i? Lika dålig nu som för två år sen. Men då var planen tydligen okej. Vi spelade ju. Det var mycket som fungerade bättre för några år sedan när du var här.

När jag var liten visade du mig hur man kickar bollen, mindes Arnas. Fötter, nickar, bakom ryggen. Shit vad du kunde. Lugn i sinnet, sa du, knackade fingret mot tinningen och såg mig i ögonen med en blick som aldrig tvekade. Det gick liksom inte att tvivla på att du fanns där. Hur du förde dig, sättet som du tittade på mig på – det sa mer än orden. Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör.

Arnas sänkte blicken mot gruset. Så stod han ett tag och tittade på sina sneakers som att skorna och hela världen var några mil bort. Han struntade i resten av pullup-setten och vände tillbaka mot Gröndal. När Arnas var ensam trängde sig tankarna på så att det var svårt att komma undan. Men det var inte bara negativa tankar. För tänk efter: hur kan man vara bara ledsen när minnena av dig är så fina? Du smittade oss med en värme jag aldrig får glömma bort, påminde Arnas sig själv.

En gång satt Arnas i storebrors bil på parkeringen på Lövholmsvägen. Vilken ride. Bilen var tio år gammal men trimmad och vit som synden, som bror sa. Det heter nog svart som synden, men sån var storebror. Han lekte med orden. Storebror lekte med orden och med dem som tog emot dem. Han hade en charm som Arnas aldrig kunde ta över ens när han försökte. Barn gör som vuxna gör. Men storebror går inte att kopiera – det fanns bara en.

Arnas mindes: storebror bara kom in i rummet och sa “Kom så drar vi till Amida”. Två minuter senare satt de i vita bilen. Brorsans finger på play och Aril Brikha i ljudsystemet. Gröndals egen techno byggde upp i bilen tills den hördes så att folk vände sig om. Vilket ljud i den bilen när vi åkte Hornsgatan fram och tillbaka mellan hemmet och kebaben. Du sålde kaffemaskiner i stan och hade cash att bjuda på kebabrulle eller lammspett. Vad jag ville – var så god. Tack för allt du gav.

Fet bas där bak men ändå hela spektrumet, som bror sa. Techno med egen stil – lika naturlig som självsäker, som storebror. Suggestiva syntslingor, ljuset längs Hornsgatan, storebrors lugna ögon, lugna leende. Ljudet av den gamla trummaskinen, människorna på trottoarerna, gatljusen, bror. Jag såg hur du var, hörde vad du sa och det blev jag.

Jag kommer ihåg en gång när du spelade den där It’s not getting better. It’s not getting any easier. Jag hade förlorat min flickvän och det var väl den låttexten som fick mig att berätta vad jag hade hållit för mig själv i en vecka. Jag mådde skit men du fick mig att förstå att jag betydde något igen. När det var svårt hade jag alltid dig att tala med. Tack så mycket, bror.

Du hade ju redan sett att något var fel. Du läste av nyanserna när jag pratade och tolkade sättet jag betedde mig på. Samtidigt – jag fick ta min tid och komma till dig när jag var redo. Då fanns du där och bara la ner vad du än gjorde och tog hand om mig. Två år och det är fortfarande tomt och kallt i mig. Ramu, säg nåt! Jag vet det är omöjligt. Jag är fucking paj.

Arnas sket i att gå hem. Vad då? Skulle han se mammas kontorsrum och tänka att det var Ramunas rum egentligen med fel möbler i? Bilen står inte på parkeringen längre. Skulle han kolla in i köket och tänka att brorsan satt där med en ostmacka? Vad ska han göra? Inget är på den plats där det egentligen ska vara.

Han gick förbi porten på Gröndalsvägen och fortsatte ner mot bryggorna istället. Det lyste rött längs horisonten. Arnas lirkade upp en cigg ur det mosade paketet och tände. Ingen av kompisarna rökte. Folk gör väl inte det längre. Men det var mycket som var bättre förr, brukade Arnas skämta.

Arnas såg bryggorna och slänten mot vattnet och tänkte: här badade vi. Spelade ingen roll att det var ett café och konstnärsbastu. Vi badade överallt. Gröndal var vårt och vi rörde oss som lösspringande hundar. Men du, kunde du inte ha nästan drunknat i stället? Allt du gjort för mig. Jag hade simmat ut och hämtat upp dig bara. Jag hade gjort det utan att tänka en tanke. Som en självklar överlevnadsinstinkt – fast för någon annan än mig själv.

Kommentera